Month: December 2010

Cyber warfare. Wikileaks. Counterattacks.

 

It almost sounds like a videogame. But what lies beneath is a definite expression of how power balance in society has altered form . The political establishment, meaning parliamentary politics, has a rhetorical ground in ”representing the public” due to western definitions of democracy. Patent for this claim is now out in the open and Wikileaks doesn´t even have to express the claim, it is embedded in its whole idea of helping ordinary citizens to gain access to backstage activities, to reveal and make abuses of power, and recently also diplomatic classified material, public.

 

However, when going through the latest weeks of news reports, weblogs and forums, discussing Wikileaks – it seems as if the spotlight is increasingly on the need for and handling of sources; the leak for Wikileaks. Let me put the importance of leaks in a theoretical argument.

 

One can apply a simplified version of thought from Darwin’s theory of survival of the fittest, on to present society. If today’s motives, reasons for survival are often expressed through financial discourses and there are economic and political interests behind developments, it automatically rises a distance between citizens and the political power. The paradox is then only that Darwin’s ”strongest” literally become synonymous with political powers, while the symbolic strength lies in the people, the citizens. One bridge between selfmade political elites and the public can be terms of transperancy and flow of information.

For every journalist the relation and usage of sources is fundamental.  Leaks, individuals who supply information with different purposes, have often had to pay a steap price for their actions, and political power often express the danger of this.

 

But what if no one told? What if the freedom of speech is not appropriated as the free democratic sociey expects? When political powers are in position to define what is true or not, and journalists have to rely on their truth claims – we have taken a step back in the history of information and communication.

 

Human leaks, as being widely discussed recently surrounding Wikileaks, can of course be both controlled and influenced by other interests. But it may also be people placed at the bottom of society, which rises and calls for transparency of power, the power that is so far away at first sight. It doesn’t necessarily need to be so.

But in order to reduce this distance between rulers and citizens, it requires an audit, scrutiny, transparency, and a willingness and trust in the word. The truth, namely the will to find it, will then be the trigger mechanism for every individual to experience their own survival as a strong and vital citizen.

Just finished reading on Global Journalism Ethics and a description of new stages in journalism ethics:

“Since the birth of modern journalism in the 17th century, journalism has gradually broaden the scope of the people that it claims to serve — from factions to specific social classes to the public of nations. The journalistic principle of “serving the public interest” has been understood, tacitly or explicitly, as serving one’s own public, social class or nation. The other principles of objectivity, impartiality and editorial independence were limited by this parochial understanding of who journalism serves. For example, “impartiality” meant being impartial in one’s coverage of rival groups within one’s society, but not necessarily being impartial to groups outside one’s national boundaries.

Global journalism ethics, then, can be seen as an extension of journalism ethics — to regard journalism’s “public” as the citizens of the world, and to interpret the ethical principles of objectivity, balance and independence in an international manner. 

Journalism ethics becomes more “cosmopolitan” in tone and perspective.”

But this is where the term cosmopolitan must be reflected upon.

As we entered the new millennium, influential theorists and thinkers started to describe contemporary society as on the verge of cosmopolitic. The meaning of the term is however defined in different ways. From philosophical point of views, scholars such as Ulrich Beck, Seyla Benhabib and Kwame Appiah and to some extent Jürgen Habermas, all reflect on a desired society in which mans ethic and moral values are tested against concepts like universalism and cosmopolitanism. But in my opinion, writing with this moral philosophical starting point seldom results in useful books. The lack of concrete empirical reflections on reality strike one as evident, which is reason enough for contesting this visionary writing with illustrative cases of contemporary socio-political realities. However, efforts on theorizing on a desirable social structure of democracy hould in no way beconsidered unnecessary, on the contrary. But the way it is usually done can be seen as strictly utopian or at best, debatable.

To me a cosmopolitan society, from definitions shared by just mentioned authors, is not as present or current as sometimes being proposed. Without any notion of total hopelessness for universal hospitality, I would propose a somewhat more restricted approach to different levels and sectors of society to contradict theoretical arguments on the more visionary side. I will develop these ideas further on in this forum.

A short reflection on public service broadcasting in Europe. To be able to take part in current debates on the status and future for public service media, the importance of background and political context must be emphasized.

Trying to grasp debates on the future of public service media, one can consider the case of public service television in Europe and discover how strikingly restricted the EU and the EU-Commission have been, and still are, in the regulatory process. It is relevant to consider the fact that Public Service Broadcasting (PSB) in Europe historically was justified on technical grounds. There was a lack of frequencies and the existing technology was offering limited space for broadcasters. But there were also a normative set of values and an underlying philosophy based on western traditional thoughts on democracy. Even to this day and age we use the same argument to justify the role of public service media. But since the 1980’s increased competition in the marketplace and arguments favouring market ideology have made it harder for PSB to make a case for itself. On a European level it still seem to exist strong characterizations of political, cultural and linguistic heterogeneity (despite efforts for unification). Perhaps it’s natural considering the fact that Europe once, and not to long ago, was divided by the Iron Curtain. Looking at it from a classical east-west horizon, PSB still stands for western values. Even if mission statements are different among the member states, there are still a few common references which shape a shared value ground for broadcasters as a symbol of service in a universal context, a service to all on equal terms and with a broad range of programme genres, signified by diversity. Together with similar guidelines, these mentioned constitute a range of factors which unify PSB in Europe. The common values customized the Protocol on PSB, added to the treaty of Rome, the ‘constitution’ of the EU, in 1997. From this and along with free trade and market economy, PSB represents joint European values.

Regarding the Amsterdam Protocol, the document can be seen as an attempt to solve the strong conflict between rules of competition in the EU and the state involvement for PSB. The conclusion of the protocol is that regulations of PSB are up to each member state to legislate about, which naturally has led to strong complaints from commercial broadcasters, arguing against the special status of PSB given in the EU. This is an important contextual framework to consider when looking upon PSB as a potential tool for unifying Europe and working together to establish a European identity. The difficulties are obvious when the mission statements still are in the hand of the member states, and illustrate yet another evidence of ruling present national domains. In this context, the national still holds a strong position in an ever growing media world based on diverse interests and consumer oriented approaches. neither can we ignore the fact that PSB needs to transform and proceed through new organizational and regulatory dimensions to survive.

From now on I am using tumblr.com as my platform. So just add to your bookmarks. 

Efter råd från min vän och kollega Richard så byter jag härmed språk till engelska – mest för att enklare kunna integrera bloggandet i mitt arbete. Och hans tydligen.

—

So, I found an interesting report on how US mainstream news media portrays new tehnologies as a meaningful discourse in everyday life.

The results show a how “the most prevalent underlying message about technology’s influence has been upbeat—the notion that technology is making life easier and more productive. Nearly a quarter of all technology stories studied from June 1, 2009, to June 30, 2010, conveyed this idea. But that was closely followed by the sense that with that convenience comes risk—to our privacy and particularly to our children—which made up nearly two-in-ten stories, according to the study”

The study also includes results on media coverage of major companies (Apple, Google, Microsoft etc) – and shows how a the spectacular events when Apple is launching och remaking new products has payed off when it comes to media attention.

The PEW-report (published here through journalism.org) can be viewed here:

http://www.journalism.org/analysis_report/when_technology_makes_headlines

Litet utdrag från en text jag börjat skissa på… fortsättning följer..

——————————————————————————————————————————

Nyligen var det nio år sedan världen fick ett nytt ansikte då attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 chockade en global publik. Dramat spelades upp inför öppen ridå då hela västvärldens tv-kameror, snabbt efter det första planet rämnat ett av tornen, riggades upp på hustaken runt Manhattan och filmade det andra planets dödskrasch in i tvillingtornet. När röken lagt sig och i efterdyningarna av händelserna satte begrepp som terrorism, islamofobi ochondskans axelmakter normen för vad som komma skulle. Detta var i ärlighetens namn dock tämligen intentionella och omedelbara reaktioner, men som därefter drivits vidare och fått nya former.

Sedan 9/11 har Global Islam blivit ett kännetecken för hur en splittrad västvärld ofta betraktar den muslimska befolkningens tillhörighet byggd på en förenklad uppfattning om att all världens muslimer går att sammanfoga under ett och samma tak. Denna förenkling har inte bara visat sig vara ytterst farlig utan även ett resultat av en företrädelsevis amerikansk vilja att understödja sin egen religiösa övertygelse om att gott och ont existerar, och om USA utgör det goda är den nödvändigt att också ha en tydlig fiende. När det direkt efter attackerna var svårt att personifiera denna fiende (något som inte bara dagens medielogik behöver, utan även dåvarande president Bush upprepade i flera tal att fienden är osynlig och annorlunda från t.ex. Kalla Krigets dagar då Sovjetunionen var en uttalad motpol). Snart hade därför ett sofistikerat samarbete mellan den politiska makten och västmedier inletts för att övertyga i bästa fall den globala allmänheten, men framförallt den inhemska nationens befolkning, om att det fanns en fiende och att denne representerade hela den muslimska världen. Richard Jackson visar i boken Writing the war on terrorism(2005) hur det komplicerade samspelet mellan medier, politiska makthavare och medborgare i USA resulterade i ett inhemskt rättfärdigande av Bush-administrationens krig mot terrorismen vilket inleddes med invasionen av Afghanistan endast månaden efter attackerna mot New York och Washington. Samtidigt fördömde stora delar av Europa, framförallt på institutionell nivå genom FN och EU, den amerikanska ignoransen av internationell lagstiftning. Jackson betonar det officiella språkbrukets betydande roll i formandet av en nationell uppslutning bakom Bush. Allt från uttrycksformer som intervjuer, politiska tal, policydokument, lagförslag, journalistiska reportage etc., kom att präglas av tydlig sammanhållen diskurs med centrala begrepp som terrorism, gott, ont, hämnd, ondska och rättvisa. Men när ensidiga begrepp används för att förklara världen, vad händer med kunskap om den komplicerade frågan?

Detta kan vara en bakgrund till att förstå de resultat som PEW Research Center for The People & The Press presenterade den 19 augusti, som visar att fler och fler amerikaner tror att Barack Obama är muslim. I mars 2009 visade 11 {954dda8bc7e008127837716ba79cb61d816eeac0fabd617d124376b2f6078419} av den tillfrågade allmänheten sin övertygelse om Obamas religionstillhörighet till islam, och siffran för augusti 2010 är 18 {954dda8bc7e008127837716ba79cb61d816eeac0fabd617d124376b2f6078419}. Naturligtvis ska resultat av denna typ av undersökningar ifrågasättas (åtminstone ur vetenskapliga perspektiv) men nog ger det en fingervisning om en samtid där hängivelse, tro och kunskap ofta står långt ifrån varandra. Samtidigt belyser det en nödvändig samhällsdimension av kommunikativ karaktär, och som Richard Jackson diskuterar; hur just samspelet mellan medier, politiker och medborgare ofta resulterar i ett undermedvetet anammande av officiell retorik och förhållningssätt. En sofistikerad symbios mellan samhällseliter och västerländska medier kan betraktas som direkt bidragande till ett ideologiskt ställningstagande, samtidigt som detta ställningstagande ofta präglas av en skepticism eller okunskap inför det som kritiseras.

Förklaringar och förståelse för denna utveckling går möjligen att finna i såväl historiska som nutida ideologiska sammanhang. Undersökningen ovan gjordes dagar innan Obama nyligen uttalade sig positivt i frågan om det omdebatterade moskébygget vid Ground Zero i New York. Byggplanerna har väckt starka reaktioner, inte minst bland anhöriga till de som dog i attacken för nio år sedan. Demonstrationer i New York samt en flitig aktivitet på diverse nätforum, debatt- och insändarsidor vittnar om en starkt rotad distans mellan religioner på såväl strukturell som individuell nivå och med detta åsyftas både politiska och mänskliga förhållanden. Åsiktsskillnaderna och engagemanget i diskussionerna går inte att betrakta som en isolerad företeelse utan symboliserar en islamofobisk kvarleva från långt tillbaka i historien.

 ———————————————————————————————————————————-

Just samspelet mellan makthavare, medier och medborgare – den gemensamma överenskommelsen som ofta skapas kring hur världen ska formeras och förstås, är något som jag verkligen brinner för och finner jätteintressant. Inte bara utifrån ett akademiskt perspektiv utan även för den större allmänheten.

Tänkte jag skulle skriva mer om detta framöver.

På denna blogg kommer jag att försöka bringa klarhet i frågor som rör mediernas former och innehåll på ett globalt plan. Många av oss som arbetar med forskning om medier och kommunikation lider ofta av någon sorts profileringsångest, eller i alla fall jag, som innebär att man behöver särskilja sig från andra forskare genom att lansera sitt eget fält, sin riktning och tala för den som oerhört viktig (Själv har jag under några år nu enbart forskat kring svenska medier och journalistik i förhållande till den politiska makten). Därför vill jag nu försöka sätta mig in i andra frågor och se på medievärlden utifrån ett mer övergripande globalt perspektiv.

Att man som forskare ibland blir lite ensidig är säkerligen ett fenomen som är vanligt även i många andra sammanhang men den gör att forskarvärlden tenderar bli heterogen och man i någon form arbetar för sig själv. Så kan i alla fall jag uppleva mitt arbete ibland (mest beroende på att jag är en tämligen introvert person när jag skriver). Men hur som helst, detta är en av anledningarna till att jag nu ger mig på att försöka bidra med kunskap kring den globala medievärlden och alltså vända blicken mot andra delar av världen.

Förhoppningsvis kan jag efter hand koppla denna bloggen mer explicit till mitt arbete som lärare och forskare inom ämnet medie- och kommunikationsvetenskap på Malmö Högskola. Den som lever får se.